The Otherness of the self – a voce sola, in dialogo

Elisabeth Holmertz, Norges musikkhøgskole

Mitt konstnärliga projekt ska leda fram till en uppsättning av Claudio Monteverdis opera
”L’Orfeo” från 1607, med mig själv i alla bärande roller, inklusive titelrollen. Verket ska
samla och pröva olika principer om dubbelroller i 1600-talsopera samt idéer om
metamorfoser, chiaroscuro och affektlära i den tidiga barocken. Med två nyskrivna
musikdramatiska verk av Henrik Hellstenius och Maja S.K. Ratkje vill jag vidareföra
barockens estetik in i vår egen tid.

Bakgrunden till projektet, är att jag själv i större delen av mitt musikaliska liv haft två framträdande roller- den som gör ny musik och den som gör tidig musik. Det kan vara svårt att greppa, främst för andra, vem jag egentligen är. Är jag barocksopranen som sjunger vibratolöst och ornamenterat eller är jag den som studerar komplexa partitur och ständigt lär mig nya rösttekniker? Mitt enkla svar är att jag är båda.

Om man som musiker har en längtan efter det något mer, eller att utmanas musikaliskt
och tekniskt, så är det inte ovanligt att man väljer kombinationen tidig- och ny musik och
dess kontraster. Det som tilltalar mig allra mest är att vi som musiker till så stor del är
med i skapandet av musiken, strukturen och klangerna genom koncentrationen och
friheten. Dessutom är jag en sångerska som gärna tänker nytt, gör mitt alldeles egna och
jag står ofta på scen som skådespelande sångerska.

Jag kommer att jobba med dubbelrollen som fenomen; de dubbelroller som på olika vis
förekommer i operorna från 1600-talets första hälft, samt min egen dubbelroll som
utövare av flera typer musik, främst tidig- och nyskriven. Ett syftet med projektet är att
studera vad jag kan hämta från 1600-talets estetik och använda mig av idag och omvänt.
Därför är det av vikt att dels renodla ”rollerna” och dels låta dem löpa parallellt. Jag
lägger mer vikt på det ena, men låter det andra spela med, i olika omgångar.

För mig är det problematiskt att tidig musik-rörelsen idag till stor del har slutat ställa
frågor. Den har blivit mainstream och vi utgår ifrån att vi vet och vi kan. Men vi, musiker
och utövare, får inte glömma att hela tiden fråga oss om saker och ting kanske kan göras
på ett sätt vi inte trodde var möjligt, hitta nya källor, nya potentiella lösningar och nya
perspektiv.

-->